Skrattchocken

Vaknade upp och gjorde mig klar. Mamman hade fixat en tid till mig hos en specialist. Jag tog en taxi till sjukhuset då båda mina föräldrar här jobbade. Gick in och fick fylla i tusen papper. Det är ju USA så det är en hel del pappersarbete. Här kan man bli stämd för minsta lilla. Jag fick direkt från väntrummet gå till rötgen och röntga mig. Här är det snabba bullar när man känner läkare. Jag fick en as ball rötgensköterska. Hon var jättetrevlig och rolig. Jag var fortfarande inställd på att det var en stukning. Jag fick gå in i ett patientrum och vänta till bilderna blev klara. Mamman kom och gjorde mig sällskap i rummet. Hon hade jobbat klart. Hon jobbar på samma sjukhus så hon var på nedervåningen lite längre bort. Hon hade sett bilderna på min ankel innan hon kom in till mig. Hon vägrade däremot säga något, hon sa att läkaren får förklara. Läkaren kommer in 5 minuter senare och sätter upp bilderna. Jag tyckte det såg helt ut och min hjärna fick återigen bekräftat att det var en stukning. Läkaren började klämma och greja med ankeln. Han börjar prata och förklara. Helt plötsligt dök orden fraktur och spricka upp. Jag titta på honom chockat. Så vidade han på bilden de två långa sprickorna jag hade genom de två benen. Det blir bara sämre och sämre nyheter. Min reaktion blev att jag skratta och sa det här händer. Jag kunde inte tro det. Jag hade brytit båda benen i ankeln. En genom fotknölen. Det som var frågan var ifall de kunde klara sig utan operation. Läkaren tyckte att det var ett ganska stort mellanrum mellan benen i ankeln. Så jag fick ta lite fler bilder. En när jag fick stå på foten och en när läkaren drog isär foten från benet. Det var inga sköna positioner kan jag säga. Fast vad gör man inte för att få veta allting. Beslutet blev att få gips och hoppas på att det läker ihop. Det var inte för stort mellanrum utan chansen finns att det läker som det ska. Fick återbesök ondagen efter jag kommer hem från Miami. Jag fick med mig ett par amerikanska kryckor. Som verkligen är stora bökiga och svinsvåra att gå med. Jag tog tre steg och ramlade nästan. Jag fick låna deras knäscooter för att ta mig ner till bilen. Mamman tog med mig hem och vi kunde inget annat än att skratta åt det. Mamman skratta för att jag skratta. Jag var fortfarande i chocktillstånd och jag as rolig ut på scootern och kryckorna.







Vi tog en sväng runt i stan för att hitta en knäscooter att hitta. Alla var redan uthyrda. I detta land får man gå till ett speciellt företag för att låna kryckor och andra hjälpmedel. Inte för att jag vet hur det funkar men hemma tror jag man får kryckor och grejer på sjukhuset. Som tur fick jag med ett par lånekryckor från sjukhuset, tack vare att mamman kände dem. I detta läget kunde jag inte ha fått en bättre familj. Både stödvis, kärlek och deras yrke. Pappan fixade en knäscooter på vägen hem. Vet inte riktigt hur han lyckades men jag bara tackade och tog emot. Det blev inte så mycket mer än att vila benet. Jag tittade på Hart of Dixie som gick på tvn. Eftersom jag satt där nere fick pappan glatt titta med mig. Han satt med sin dator och gjorde arbete. Fast det blev allt att han tittade upp och frågade en massa frågor för att förstå. Tycker det är riktigt roligt när de fastnar för en serie man tittar på.





Håll humöret uppe!






malin

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback