Sten från bröstet.

Startade igång måndagen bra. Skjutsade iväg barnen med mina svullna ögon. De hade inte riktigt släppt ännu. När jag kom hem fick de smaka på lite is. Jag ville inte åka iväg med svullna ögon till boot camp. Sminkade mig lite snyggt för att det skulle synas mindre. Skypade lite med pappsen innan jag åkte till skolan. Jag kom före läraren idag och passade på att gå in i College affären. Det finns en tröja där som jag har tittat in i sju månader. Det fanns däremot bara förstora storlekar så hon som jobbade där skulle kolla med de andra campus´arna tills onsdag. Gick in och körde monster passet på boot camp. Hem för att duscha och göra mig iordning. Jag skulle bara hämta dottern idag och hon hade Lacrosse efter skolan. Vilket ger mig extra långt tid. Vädret var kanon idag också. Mamman var ledig idag och grejade i trädgården. Jag satt ute i skuggan en liten stund för att sedan vara inne och gömma mig från solen. Var fortfarane gnallröd av solbrännan. Jag vilade lite på sängen men blev snabbt ropad på. Grisen hade försvunnit. Mamman och jag letade som tokar och ropade hur mycket som helst. På en gris, jag vet hur tokigt det låter. Tillslut kom han fram. Han hade varit under altanen. Mamman kunde andast ut igen.

Plockade upp dottern från Lacrosse och åkte till Swimteam. Jag gjorde inte så mycket mer än att lyssna på musik på min surfplatta. Jag bytte min prisplan på Spotify. Jag gick från unlimited till premium. Det får vara värt det. Så jag kan lyssna där och när jag flyger till Miami och Östkusten. När hon var klar åt vi på restaurangen där och gotta oss. Jag tog mig en hamburgare och en sallad. Jag var riktigt imponerad av mig själv att jag var mer sugen på en sallad med bluecheese dressing än pommes frites. Det lär inte hända fler gånger lär jag säga. Väl hemma igen satt vi vid köksbordet och åt lite efterrätt mamman hade gjort, strawberry shortcake. Det var riktigt gott. Så satt jag där ett tag och försökte få ur orden i min mun.


Nu ska jag erkänna en sak som jag inte har vågat att skriva ut. Jag har gått och bärt på något som har gjort så ont i mig. Jag har blivit erbjuden att stanna ytterligare ett år eller mindre. Jag har länge gått och funderat på vad jag vill göra. Jag älskar familjen otroligt mycket. Jag älskar alla där hemma otroligt mycket. Häromdagen (läs veckor) bestämde jag mig. Jag klurade verkligen ut vad JAG ville göra. Vad som skulle kännas rätt. Jag vet att jag kommer ångra mitt beslut jag tog men jag vet att innerst inne gjorde jag rätt. Mitt beslut var alltså att åka hem. Jag saknar alla där hemma och jag vill börja leva mitt liv där hemma igen. Ta tag i min framtid och bli något. Jag vet att jag kommer tröttna på att vara hemma efter ett tag. Det är därför jag vet att jag kommer ångra mitt beslut men samtidigt vet jag att det är rätt. När jag väl hade bestämt mig gick jag runt och bar på en sten som bara blev tygre och tyngre. Även fast jag känner att jag kan berätta allt för familjen här. Kunde jag inte riktigt med att säga att jag ville hem till Sverige igen. Hur berättar man för sin familj att man vill hem till sin familj. Jag kände mig så hemsk. Jag vill stanna med dem och vill inte såra dem. Det känns lite som man sviker dem. Idag fick jag verkligen ut orden från min mun. Så många middagar jag har försökt att berätta det. Det gick verkligen hur bra som helst. De är så förstående och ja mådde sjukt bra efteråt. Det blev allt lite tårfyllda ögon och mndre glada miner men med förståelse. Stenen från mitt bröst trillade ner och nu kan njuta av tiden som är kvar.




Så mycket lättare..





malin

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback