Skottdagen - Bil i diket!

Min väckarklocka ringde men jag tryckte antingen på snooze eller av knappen utan att jag själv vet om det. Jag vaknade av att pappan kom in till mitt rum och sa att vi ska åka nu. Tog på mig mjukisbyxor och gick ner. Jag skulle köra pappan och hans kompis till flygplatsen. Klockan var sex på morgonen och jag visste knappt vad jag hette. Jag hade däremot vaknat upp lite i all paniktankar om att försova sig. Pappan erbjöd sig att köra dit så jag kunde vakna till. Det hade även snöat lite under natten. Så jag satte mig skönt i baksätet. Vi åkte vidare till kompisen. Det var lite snö på vägen så vi funderade på att ringa kompisen och be honom knalla upp från deras uppfart. Fast när vi anlände till deras uppfart var det ingen snö så vi körde ner. När vi kom till sista svängen i nerförsbacken var det snö. Bilen rullade knappt så sakta körde vi. Ändå började vi glida sakta men säkert av vägen. Jag satt där och titta på björnbärsbuskarna som vi mer eller mindre närmade oss. Strax där efter låg vi i diket, i björnbärsbuskarna. Jag ska då tacka att de buskar var där. Annars hade vi rullade ner för backen, voltandes. Vi hade alltså tur i oturen. Jag fick klättra ur bilen och springa ner till kompisen för berätta att vi var här fast i diket. Smått panik blev det, då de inte vill missa flyget. Pappan försökte få upp bilen men det gick inte. Det fryser inte här som hemma i Sverige. Så det var geggamoja, lergräsmattan. Bilen kom ingenstans och vi fick ta kompisen bil. Det är en stor Volvo. Det kändes lite extra gött att köra lite svenskt. Vi kom fram i tid till flygplatsen som tur.





Jag fick åka tillbaka till olycksplatsen. Jag fick ringa efter bärgning. Det skulle ta dem 45 minuter innan de kom fram. Som tur hade jag nyckeln till kompisens hus. Jag gick in och tog mig en tupplur. När de hade gått en timme blev jag lite orolig. De hade hört fel på adressen så jag fick ringa och trassla. De var tvungen att sätta på snökedjorna på bärgningsbilen och allt var det var. De kom fram en halvtimme senare. Han fick ur bilen ur busken men de fick inte upp på vägen. Den satt i princip fast i leran. Jag stod ute i kylan och titta på. En och en halvtimme, förfrusna tår och röd näsa fick han äntligen upp bilen på vägen. Jag kunde ta bilen och åka hem. Det var rena lerbadet i bilen. Han hade klenat ner hela förarsidan och ratten. Snön var som borta när jag åkte hem klockan halv tolv på förmiddagen. Käkade frukost/lunch och kröp ner under täcket. Jag var djupfryst. Skypade med lilla Leah tills jag var tvungen att plocka upp barnen från skolan. Hände inte så mycket mer än att jag skjutsade till och från fotbollen. Missade även min älskade zumba idag, jävla snökaos!




Extra dag bjuder på extra!





malin

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback