Snow white and the huntsman
Fick iväg ungarna till skolan och sen var jag ledig. Tog mig såklart en tupplur. Jag har verkligen vänt på dygnet. Jag som hade en yber rutin från Miami. Den är helt åt helvete och jag kan inte sluta att sova när jag kommer hem. Hur länge höll jag inte på med det innan jag lyckades att sluta. Jag behöver struktur i mitt liv. Det är då jag mår som bäst fast ändå ska jag ha så svårt att hålla det. Varför har jag svårt att göra mig själv lycklig? Det borde väl vara det lättaste. Allting hänger nog på min motivation. Min motivation till livet är inte på topp och allting är ankelns fel. När jag vaknade planterade jag arslet i soffan framför tvn. Jag tittade på How I met your mother. Skypade med folk hemma i Sverige. Mina dagar ser likadana ut. Jag har ingen anledning att göra så mycket mer. Allting känns så jobbigt och bökigt. Allting tar dubbelt så långt tid och det gör mig bara förbannad. Kvällen kom och det bjöds på pizza till kvällsmat. Tanken var att Elena skulle komma strax därefter men hennes familj hade blivit lite sen och hon hade ännu inte slutat. Hon skulle även iväg och hämta hennes bil som är färdiglagad. Med tid över och inte åstakommit något tog jag bilnycklarna och körde sonen och hans kompis till en dans. Så slapp föräldrarna även om de sa att de kunde köra.
Elena kom hem till mig ungefär fem minuter efter mig. Det är bra tajmning. Vi tittade lite på tv och helt plötsligt kom det till mig. Det jag hade missat men blev påmind om i bilen. Filmen Snow white and the huntsman hade biopremiär. Vi hoppade in i bilen och åkte till biografen. Vi var i någorlunda tid men det var ändå en kö. Eftersom jag räknas som handikappad fick jag gå före kön OCH sitta ner. Helt underbart gött. Elena och jag fick sjukt bra platser. Hela biosalongen fylldes och det var 350 platser totalt. Det var en bra film! Jag gillade främst Chris som är så sjukt snygg. Däremot blev Elena lite sur på att det inte var tillräckligt med kärlek i filmen. Slutade med att vi satt kvar tills eftertexterna hade rullat på ett tag. Det var endast vi och fem personer till i salongen. Vi började dra oss utåt. När jag börjar gå i trapporna ska det såklart hända. Den högra kryckan försvann ett extra steg ner och jag gjorde ett dykande. Jag dök med huvudet först, som tur in i stolarna. Jag log kvar en liten stund och skrattade som aldrig förr. Elena och ett par skrek och blev helt till sig. De fick upp mig och det enda jag kunde göra vara att skratta. Det måste ha sett hysteriskt roligt ut. Jag skratta så brutalt att jag fick kramp i magen och tårar i ögonen. Jag fick t.o.m. paret att skratta efter att jag hade fått dem att förstå att allting var bra. Min enda kommentar till det hela var att jag måste verkligen sluta att ramla. Snabbt hem till sängen. Ska skjutsa föräldrarna tidigt imorgonbitti.
Klantigaste i världen!
malin
Kommentarer
Trackback
