malin♥

Att vakna upp i Miami och frysa är inte riktigt helt okej. Jag fick sova med en filt. Min mamma tyckte att temperaturen på hotellrummet var alldeles lagom. Så det fanns inte så mycket för mig att göra mer än att sova med filten. Morgonrutinen är lika smidig som vanligt för min del. Så det tog ett litet tag innan vi kom ut. Tur att vi vakna tidigt. Mamma vaknade redan vid klockan sju på morgonen. För mig är då klockan fyra på natten. Jag får nämligen vrida tillbaka tre timmar när jag flyger hit. Jag var inte piggast på morgonen. Vi gick till starbucks och tog oss en frukost. Jag fick i mig lite kaffe och kunde känna mig lite mer levande. Efter frukosten tog vi oss en liten rundtur och kollade in shoppingen. Såklart kollade vi in stranden! Timmarna bara försvinner när man har roligt. Vi tog en fika på Häägen-dasz. Mamma tog sig en smoothie och jag tog mig en superduper megagod bananasplit. Mätta och belåtna gick vi tillbaka till hotellet en sväng. Jag klarar tyvärr inte allt för mycketm med mitt ben. Det fick bli att vila lite och fixa till sig inför middagen. Vi gick till ett uteställe precis bredvid oss, Hotell Catalina. Vi åt god mat och jag tog mig självklart en drink. Roligare fick jag när vi kom hem från middagen. Vi tittade lite på tv. Helt plötsligt ser jag hotellet vi åt på. Det kommer en tv serie om det. Galet festar hotell rent ut sagt.

Frysa, det var det första jag gjorde i Miami. Det hade jag aldrig trott. Deras flygplats är väldigt kall. De har ställt ner AC lite väl mycket för min smak. Det kanske har något med att göra att min kropp håller på att läka brutna ben och har lite svårt med att reglera kroppstemperaturen. Jag kanske är helt ute och cyklar nu men ställer inte kroppen ner några grader när något allvarlig händer? Jag fick vänta sjukt länge på min mamma. Tullen och de hela tar sjukt långt tid och jag trodde även ett tag att jag satt på fel flygplaten. Plöstligt stod hon där. Jag kan inte beskriva känslan. Det är en väldigt underlig känsla. Jag har inte träffat min mamma på över åtta månader och sen stod hon bara där. Skype har hjälp sjukt mycket. Det går inte att beskriva känslan hur man känner. Det läskiga är att allting känns som vanligt lika snabbt. Som om jag hade varit med min mamma varje dag de senaste åtta månaderna. Vi tog en taxi till hotellet. Såklart blev det lite krångel. Jag var inte chockad. De hittade inte våran reservation. Som tur tittade hon fel i listan och vi kunde pusta ut. Vi hängde lite på hotellrummet innan vi gick ut för att utforska Miami beach. För att inte tala om att vädret var underbart. Jag slutade omedelbart att frysa när jag kom ut i det ofuktiga, smått vindiga 35 gradiga solskenet. Vi slog oss ner på en uteservering och jag började med en strawberry daiquiri. Billig och svinstor. Det tog mig evigheter att dricka upp den. Tur att den var god. Vi gick en liten sväng omkring för att få lite klimt om vad som väntar oss. Det blev sängen ganska tidigt eftersom mamma har rest långt och jag har inte fått allt för bra sömn.

Helvetes natten minst sagt. Gipsen jag fick var en mardröm. Vinkeln på den var inte uppskattat. Foten svullnade upp och ville inte vara i 90 graders vinkel. Det värsta var att gipset täckte inte tårna utan kanten kördes in i fotdynan. Jag var så frustrerad och kunde verkligen inte somna pga smärtan. Jag lyckades få någon timmas sömn men humöret var inte på topp. Jag fick prata med föräldrarna här och de pratade vidare med min läkare. Jag hade sån tur att han hade jour och var på sjukhuset. Pappan och jag fick ta en liten tur till sjukhuset och jag fick återigen ett nytt gips. Det blev ett otroligt bra gips med stöd för tårna. Det var en lycklig tjej som gick ut från sjukhuset. Jag började mer och mer se fram emot att åka på semester. Jag kan säga under natten såg jag inte alls fram emot det. Jag kunde inte ens tänka fem minuter framåt. Hemma igen ringde jag upp flygbolaget för att se om jag kunde få lite bättre platser pga foten. Såklart hade det blivit fel på min biljett och efter tjugo minuter hade allting löst sig. Jag blev inte ens förvånad. Allting går åt helvete för min del nu. Jag har ingen såndär riktigt Malin-tur länge. Där allting flyter på förvånadsvärt bra. Numera har jag såndär Malin-otur bara jag kan ha. Elena kom strax efter att de löste sig med flygbolagen. Vi drog en sväng till Target. Jag behövde köpa reseflaskor med tandkräm osv. Vi missade även tillfället att se filmen The Avenger. Tur att den fortfarande är kvar när jag kommer hem. Jag ser sjukt mycket fram emot att se den filmen. Packade klart det sista och sa hej då till familjen. Elena körde mig till flygplatsen. Jag flög först till Seattle och sen därifrån till Miami. Det var ingen rolig resa för min fot. Den pulserade och svullnade upp. Jag fick även skäll av en flygvärdinna som körde på min fot. Jag hade uppe foten på armstödet och så körde hon på foten med matvagnen. Hon blev troligtvis rädd men hennes reaktion var inte så trevlig. Jag har fått mina order om att ha foten i högläge.

Idag fick jag gå upp tidigt för att åka med mamman till jobbet. Jag skulle få ett nytt gips eftersom de andra blivit förstort. Svullnaden går ner plus att jag förlorar sjukt mycket muskelmassa. Vi tog först en sväng till ett annat sjukhus för att mamman skulle jobba där en liten stund innan. Fast det hade blivit något vajsing och hon fick vända i dörren. Någon annan hade dykt upp och hon behövde där med inte längre. Jag blev avlämnad vid rätt avdelning och jag fick vänta en liten stund innan de öppna. Så tidigt var jag! Lyssnade på musik och titta på en muskelkille byta lamporna. Jag var först in när de öppna. Receptionisten och sköterskan var lite överraskade att se mig. Sköterskan satte på ett nytt gips och precis när jag skulle gå kom tjejen i receptionen och sa att min läkare var på väg upp för att se mig. Upp kommer både min mamma här och läkaren. Han var superglad att han hann se mig. Hon hade nämligen inte gjort gipset i rätt vinkel. Så han tog bort gipset och gjorde om det. Jag fick räta upp foten och ha den i 90 graders vinkel. Det var inte skönt någonstans. Det är bara att plågas och vänta på att detta ska gå över. Stephanie från min Zumba klass kom och hämtade mig. Vi tog en frukost på Starbucks. Drog vidare till mig och tittade på film, the three musketeers. Efter filmen åkte Stephanie vidare och jag tog mig en tupplur. Jag började inte jobba förän på kvällen. Dottern kom hem vid sju och vi åt middag ihop. Dottern packa inför hennes sportevents i helgen. Samtidigt passade jag på att packa det mesta inför Miami. Sen poppade vi oss lite popcorn, åt kakor och hyrde filmen We bought a zoo. Riktigt bra film med Matt Damon och Scarlett Johansson. Vi hade det urmysigt och prata massa under kvällen.

Med rubiken kan jag säga att det är det enda nyttiga jag har gjort idag. Jag har nämligen inte gjort något mer än vilat idag. Jag vet att det är det jag behöver. Men försök att sitta still alldeles förlänge och få damp på att du inte kan använda ditt högerben. Det kryper i en. Jag lyckades som sagt bidra lite till hushållet genom att göra sallader till alla. Det jag borde ha gjort var att packat klart till min resa till Miami. Jag har inte alls samma lust att åka. Klart jag vill åka så jag får träffa min mamma men det är det enda som lockar. Jag ser inte längre fram emot att åka till Miami utan ser endast fram emot att träffa min mamma. Jag ska dock inte låta detta stoppa mig, ankel-jävel. Det stoppade dock min packning inför resan denna dagen. Usch vad rörigt detta inlägget blev, hoppas ni förstår.

Vaknade upp och skypa med nära och kära. Så man kan få lite extra kärlek. Sen bestämde jag mig för att ta tag i saker. Jag lyckades efter mycket svärande och grymtande få igång en maskin med tvätt. Det tar lite tid innan man lär sig det lätta sättet. Råkade såklart trampa lite med den onda foten. Fy på mig för jag får verkligen inte lägga någon som helst tyngd på den. Vad ska man göra, det var en olyckshändelse. Mellan de två tvättarna jag körde plus tumlaren tittade jag såklart på tv. Så jag fick lite träning i trappan. Det går bara fortare och fortare. För att toppa det hela bestämde jag med Elena att gå på bio. Det var dags att komma ut ur huset. Innan jag ens kunde tänka på att lämna huset fick det bli en dusch. Hujeda mig men det var som tre boot camp passa samtidigt. Det var ingen lätt match och jag var nog lika svettig efter som före. Det var skönt att känna sig lite nydsuchad i vilket fall. Elena kom och hämtade mig efter jag hade ätit middag med min älskade familj. Vi gick på bion Safe. Riktigt bra film och den blir bara bättre genom att min blivande man var med i den, Jason Statham. Jag har nog skrivit det flera gånger här att jag blir helt till mig av att se och höra honom. Det var precis vad jag behövde. Lite Elena och Jason tid. Tänk hur mycket vänner piggar upp en genom att bara vara där. De behöver inte ens säga något och man mår redan tusen gånger bättre. Kramar är något som gör under! Tänk att jag ska bli en liten mjukis!

Vaknar upp och märker att gårdagen inte var någon dröm. Jag är fortfarande fast i gipset. Jag är helt slut i kroppen av att använda muskler jag i vanliga fall inte använder. Jag lyckades få med mig datorn och laddaren ner tillsammans med mig och mobilen. Jag satt hela dagen och tittade på tv och datorn. Jag har inget liv och lider av att jag inte kan träna. Nu när jag verkligen hade kommit igång med allt och skulle starta igång med nyttigare mat. Allting gick åt helvete. Det är däremot väntat. Allting har gått så sjukbra det senaste året. Jag borde sköta min kost ännu mer nu för att läka så fort som möjligt. Det blir inte riktigt så. Jag vägrar inse att jag har brutit ankeln och jag jag blir inte hungrig för att jag inte rör på mig. Familjen kom hem och jag rörde inte så mycket på mig. Jag har fortfarade ont i ankeln men det som gör mest ont är den psykiska delen. Jag känner mig så förhindrar av allt. Jag får ingen ork till något. Som tur sitter chocken i lite och jag kan skratta åt det. När allting är över kommer det vara en skitrolig historia. Tittade på tv sent. Jag behöver ändå inte gå upp. Jag är fast i min säng och tycker synd om mig själv

Vaknade upp och gjorde mig klar. Mamman hade fixat en tid till mig hos en specialist. Jag tog en taxi till sjukhuset då båda mina föräldrar här jobbade. Gick in och fick fylla i tusen papper. Det är ju USA så det är en hel del pappersarbete. Här kan man bli stämd för minsta lilla. Jag fick direkt från väntrummet gå till rötgen och röntga mig. Här är det snabba bullar när man känner läkare. Jag fick en as ball rötgensköterska. Hon var jättetrevlig och rolig. Jag var fortfarande inställd på att det var en stukning. Jag fick gå in i ett patientrum och vänta till bilderna blev klara. Mamman kom och gjorde mig sällskap i rummet. Hon hade jobbat klart. Hon jobbar på samma sjukhus så hon var på nedervåningen lite längre bort. Hon hade sett bilderna på min ankel innan hon kom in till mig. Hon vägrade däremot säga något, hon sa att läkaren får förklara. Läkaren kommer in 5 minuter senare och sätter upp bilderna. Jag tyckte det såg helt ut och min hjärna fick återigen bekräftat att det var en stukning. Läkaren började klämma och greja med ankeln. Han börjar prata och förklara. Helt plötsligt dök orden fraktur och spricka upp. Jag titta på honom chockat. Så vidade han på bilden de två långa sprickorna jag hade genom de två benen. Det blir bara sämre och sämre nyheter. Min reaktion blev att jag skratta och sa det här händer. Jag kunde inte tro det. Jag hade brytit båda benen i ankeln. En genom fotknölen. Det som var frågan var ifall de kunde klara sig utan operation. Läkaren tyckte att det var ett ganska stort mellanrum mellan benen i ankeln. Så jag fick ta lite fler bilder. En när jag fick stå på foten och en när läkaren drog isär foten från benet. Det var inga sköna positioner kan jag säga. Fast vad gör man inte för att få veta allting. Beslutet blev att få gips och hoppas på att det läker ihop. Det var inte för stort mellanrum utan chansen finns att det läker som det ska. Fick återbesök ondagen efter jag kommer hem från Miami. Jag fick med mig ett par amerikanska kryckor. Som verkligen är stora bökiga och svinsvåra att gå med. Jag tog tre steg och ramlade nästan. Jag fick låna deras knäscooter för att ta mig ner till bilen. Mamman tog med mig hem och vi kunde inget annat än att skratta åt det. Mamman skratta för att jag skratta. Jag var fortfarande i chocktillstånd och jag as rolig ut på scootern och kryckorna.

Ännu en natt av smärta. Vaknade tidigt. De andra fixade i ordning allting och sen drog vi. Vi åkte till Tillamook Cheese and Icecream factory. Jag var såpass envis att jag valde att gå runt själv. Jag hittade en läge där jag kunde gå på den onda foten. Det blev glass i stora lass. Det var superbilligt och det fanns 33 sorter att välja mellan. Jag måste säga att jag var glad över den långa kön. Det tog ett litet tag att bestämma vilka smaker jag ville ha. Det hade räckt med en kula eftersom de var monster stora. Men eftersom man är en sån gottegris var jag tvungen att ta tre för att få smaka på så mycket som möjligt. Vi satt där och gotta oss med glass och underbart sällskap. Vi stannade inte så länge. Seattle tjejerna har en lång resa att göra. Foten började pulsera och värka ännu värre. Gick runt i över en timme på den. Det var nog inte en så bra ide att gå på den. Bilfärden var smärtsam men vacker. Naturen här borta är underbart vacker. Det var skönt att komma hem igen. Dessvärre kom tjejerna inte iväg. Sina hittade inte sin bilnyckel. Det var inte meningen att vi skulle komma iväg denna helgen. Allting har gått emot oss. När vi väl hittade den igen åkte de iväg till bensinmacken för att få bensin. De hade inte tillräckligt för att komma dit med bilen så de fick ta med en dunk. De gick även in på Fred Meyers, en affär. När de kom tillbaka insåg de att de tappat samma bilnyckel på Fred Meyers. Kaos åter igen och de tog ett litet tag innan de kom iväg. De åkte och strax därefter kom min familj hem. Mamman tittade på min ankel och sa att hon trodde den var bruten. Pappan som tittade på den i fredags trodde fortfarande att det var en rejäl stukning. Jag lovade att åka in till läkaren imorgon måndag.

Jag vaknade ganska tidigt. Dels pga av smärtan och dels för att jag är van att gå upp tidigt. Foten vad stor som attans och värkte värre. Det tog mig tjugo minuter att komma till toan som låg 3 meter bort. Katastrof! Jag blir så förbannad. Jag är så envis att jag ska försöka gå på den också. Jag vill inte hoppa runt. Jag vill gå på min fot, gå normalt. Jag pallade mig upp för trappan på huset till de andra. Vi låg och tittade på film. Våra magar började kurra och vi bestämde oss för att dra ut och äta frukost. Jag valde däremot att bara skicka med pengar och stanna hemma. Det blir bara jobbigt för alla om jag hände med. Jag fick gott titta på filmen Jumanji som gick på tvn och vänta. Som tur hade jag med mig min dator och kunde surfa. Jag skypade med Carro och hann även med mamma och pappa en sväng innan de kom tillbaka.

Vaknar upp och känner vilken bra rolig dag detta kommer att bli. Jenni från Seattle kommer hit. Jag har inte sett henne sen i höstas. Ska även få träffa två nya tjejer också, Sina och Kathrin. Seattle girlsen och Elena, Felicia och jag ska åka till min familjs beachhouse. Jag har verkligen sett fram emot detta. Vi ska titta på en jättegammal fyr, glassfabrik, stranden, grilla mitt i natten och festa till det. Däremot är det mig vi talar och det blir aldrig som det är tänkt. Allting började med att det var sjuk trafik i Seattle och tjejerna blev försenade. Jag åkte och hämta Felicia strax efter fyra. Vi spenderar tid hos mig och väntar på att tiden skulle gå. Elena skulle komma hit men blev också försenad. Bilen, vanen vi skulle låna behövde olja. För att toppa det hela lite. Gick en av föräldrarnas bil sönder så Elena fick fortsätta passa barnen och vänta på att båda bilarna blev fixade. Tiden sprang i väg. Vi alla började bli hungriga och tillslut när Elena kom åkte vi till Spagetti factory. När vi väl sitter och äter får vi ett telefonsamtal. Seattle tjejerna har kört vilse. Kunde det gå mer fel, klart det kan. Jag lyckades få tjejerna på rätt väg och vi mötte upp dem. De skulle parkera bilen utanför mitt hus. Jag studsade ut ur bilen för att visa vart de skulle parkera. Snubblar såklart på trottoarkanten och vinglar till och ramlar. Ramlar mer eller mindre på foten. Stukande foten så in i bomben. Den smärtan går inte att beskriva. Som tur var pappan vaken och jag fick det omlidad och tittat på. Tog med mig lite is och vi åkte ändå. Smärtan blev inte bättre. Foten fortsatte att svullna. Jag satt hela vägen med foten högt och hacka tänder för att jag hade så ont. Vi var framme mitt i natten och alla hoppade direkt i säng.

Dåligt med kommentarer om denna dagen. Jag vet att jag sysslade med något. Planerade helgen, tränade och körde barnen till skolan. Jag kan nog ha tittat lite på tvn. Tiden försvinner utan att jag vet till vad. Kan tänka mig att jag gjorde allt jag inte behövde göra. Umgick nog med familjen och levde i nuet.

Dagarna trampar på. Idag vad det zumba som gällde. Fast innan det börja sprang jag in och köpte tröjan de hade fixat till mig. Det var svart/gul college tröja. Nu har jag ett minne från skolan. Jag älskar sådana stora fluffiga och mysiga tröjor. Allting lika bra och ha även om man inte är så snygg i dem. När jag kom hem skypade jag med Britta. Det blir allt sällan men desto mer har vi att prata om. Det var ett mycket givade långt samtal med mycket skratt. Jag plockade upp killarna från skolan. Hem för att göra lite sallade och baka pumpa-chokladmuffinsar. De är riktigt goda. De är även lite nyttigare så man behöver inte lika dåligt samvete när man trycker dem. Busade med sonen efter maten. Han är super kittlig och det finns inget roligare än att kittla folk. Avslutade dagen med att ta tag i mitt bloggande.

Såg till att barnen kom till skolan, sa hej då i dörren. Gick upp till mitt rum och tog mig en liten tupplur. Vaknade upp och tog tag i bloggandet lite. Tog en paus och körde ett litet pass i gymmet. Duschad och klar snackade jag med Moa och Andreas lite. Hann inte så mycket mer innan jag åkte iväg för att plocka upp sonen i korsningen. Idag var det inte alls lika varmt men ändå fint väder. Hem för att umgås med en del av familjen. Vi satt mest och snacka i allrummet. Alltid lika mysigt. Jag berätta för mamman att jag kommer att önska mitt flyg hem idag och att de kommer få mejl om det. När barnen gick och la sig gick jag upp på mitt rum. Syrran ringde på skype och jag fick se lilla Leah också. Dottern här kom inskuttande då hon hörde att jag sa Leah. Hon ville också se henne lite. Syrran och jag pratade en bra stund och jag tog tag i mitt önskade av flyg hem. Jag fick allt lite ont i magen och panik. Så nu är det fixat. Nu är det bara att vänta på att Cultural Care ska boka flyget. Inom en snar framtid vet jag när jag är på g hem till Sverige igen. Det känns väldigt konsigt. Känns som det var igår jag sa hej då och klev på planet hit. Tror jag har skrivit det många gånger men det känns verkligen så. Är det bara jag som tycker att detta året har gått fort?

Startade igång måndagen bra. Skjutsade iväg barnen med mina svullna ögon. De hade inte riktigt släppt ännu. När jag kom hem fick de smaka på lite is. Jag ville inte åka iväg med svullna ögon till boot camp. Sminkade mig lite snyggt för att det skulle synas mindre. Skypade lite med pappsen innan jag åkte till skolan. Jag kom före läraren idag och passade på att gå in i College affären. Det finns en tröja där som jag har tittat in i sju månader. Det fanns däremot bara förstora storlekar så hon som jobbade där skulle kolla med de andra campus´arna tills onsdag. Gick in och körde monster passet på boot camp. Hem för att duscha och göra mig iordning. Jag skulle bara hämta dottern idag och hon hade Lacrosse efter skolan. Vilket ger mig extra långt tid. Vädret var kanon idag också. Mamman var ledig idag och grejade i trädgården. Jag satt ute i skuggan en liten stund för att sedan vara inne och gömma mig från solen. Var fortfarane gnallröd av solbrännan. Jag vilade lite på sängen men blev snabbt ropad på. Grisen hade försvunnit. Mamman och jag letade som tokar och ropade hur mycket som helst. På en gris, jag vet hur tokigt det låter. Tillslut kom han fram. Han hade varit under altanen. Mamman kunde andast ut igen.

Måste säga att jag blev riktigt glad när Josefin hade kommenterat. Det gav mig motivation igen. Jag får tacka så mycket. Hon skrev att det var roligt att jag hade kommit igång med bloggandet igen. Jag vill verkligen blogga och kunna läsa om allting när jag blir äldre. Som nu när jag har varit här har jag verkligen uppskattat att jag kan gå tillbaka och kolla vad jag gjorde för ett år sedan. Det är så himla skoj.

Klockan ringde sjukt tidigt. Det blev lite snoozande för Filles och min del. Vi gick upp kvart över åtta och Elena kom halv nio. Vi hann inte mer än att ta på oss och borsta tänderna. Det fick bli att ta en frukost och kaffe på Starbucks. Skam så mycket jag kommer sakna det när jag kommer hem. Fast jag får inte kalla det jag tar kaffe. Blev att åka räserfart till vattenfallet. Vi kom såklart i tid men inte resten av gruppen. Det var Felicia som hade sitt au pair möte här. Vi fick sitta och vänta i bilen. Jag kan inte förklara med ord så fin natur det är här borta. Allting är så grönt med berg, vattendrag och vattenfall. Vattenfallet var sjukt fint och vandringen till toppen var helt amazing. Vi tog en massa kort och bara njöt av det fina vädret, utsikten, trevligt sällskap och träningen.