En vecka i ett naffs



Vart
försvinner tiden? Jag har inte mycket att göra ändå springer tiden iväg. I torsdags hade jag varit i USA i en månad. Jag kan börja med att skriva i tisdags vaknade jag upp med världens träningsvärk. Jag kunde som tur röra mig men det värkte konstant. Det känns skönt nu i efterhand att man har gjort det. Träningsvärken påminner mig att aldrig göra såhär mot mig själv igen. D.v.s. sluta träna och behöva ta tag i det igen och halvdö. Jag hjälpte mamman under dagen att fixa sonens firande för hans sista dag som tolvåring. Han ville prompt inte fira sin födelsedag och då kom de på att överraska honom med att fira hans sista dag som tolvåring. Så de fixade middagen och det medan jag och barnen var på swimteam. Vi kom hem och han blev minst sagt överraskad. Det var en trevlig kväll med god mat och efterrätt. Min specialité är numera att äta efterrätt, äter hur mycket som helst. Kvällen gick såpass bra att han gick med att fira sin trettonårsdag. Resultatet blev att han öppnade fyra av sina fjorton paket och alla var lyckliga. Han öppnade inte min present. Jag köpte lite grejer och gjorde hans egna kokbok. Han har gjort många egna recept och får nu möjligheten att skriva ner dem allihopa.



Onsdagen fick bli att planera ett till kalas för sonen. Jag hämtade dem efter skolan och vi åt mat ute. Det var jättefint väder och jättevarmt. Man märker att det börjar dra sig mot hösten nu. Det blåser lite mera ute, inte kallt men det blåser mera samt att det blir mörkare ute tidigare. Fast än så länge känns det lite som sensommar. Vi åt, han öppnade presenter. Det var verkligen roligt att vara med om deras traditioner de har kring födelsedagar. Dotter väljer vilka paket han ska öppna. De tar kort på allting och dokumenterar. Det är så uppskattat senare i livet. De var roligt att jag som ny medlem kunde titta på alla kort i deras album och känna som jag hade varit med alla hans födelsedagar. Sett alla de olika tårtorna och vet vad han har fått i present. Jag skjutsade även dottern till fotbollsträningen.




Torsdagen vaknade vi sent, late school start, varje torsdag. Helt fantastiskt underbart att få lite sovmorgon. Jag gjorde pannkakor till barnen och vi rusade iväg för att hinna före skolbussen. Hamnar man bakom dem är man körd. De stannar var tredje hus och i USA är det lag på att man stannar oavsett vilket håll du kommer om en skolbuss blinkar rött. Vilket den gör när den stannar och plockar om barn. Jättetryggt verkligen, jättetråkigt att man kommer försent om man hamnar bakom en. Jag åkte direkt från deras skola till min. Vi hamnade inte bakom en buss som tur var och kom i tid. Jag kom jätte i tid till min lektion och fick sitta och vänta i en timme. Jag var inte yngst denna gången dock var killen lite störande. Han var trevlig i början och sen blev han bara för mycket. Som att han kunde allt och kunde lära sig allt själv. En annan satt där och försökte böja sina fingrar mer och koncentrera sig på något annat än sina ömmande fingertoppar. Inte ville man lyssna på honom om hur han läst hemma och tränat hemma så han tycker att han kan fast han inte kan. Gitarr lektionen gick bra och jag fattade allt läraren sa. Jag har fasat lite för att jag inte ska fatta alla ord men som tur är hon en bra lärare och visar och demonstrerar på gitarren så man lär sig de olika namnen. Som t.ex. plektrum heter pick osv. Vidare hem, plockade upp barnen och sen var jag ledig. De hade familjefoto, en fotograf kom hem hit och tog kort på dem i trädgården. Jag drog till Felicia för att ta en kaffe. Vi spenderade en lite tid hos henne innan vi drog. Pappan skjutsade mamman så vi passade barnen under tiden. Under kaffet pratade vi det största ämnet vi har, killar och så diskuterade vi vänner. Hem för att spendera lite tid med familjen ute på terrassen i värmen innan sängdags. Ur mysigt och trevligt. Valde att byta mitt örhänge nu även om det fortfarande är lite irriterat men det har ändå gått nästan två månader sen jag tog det. Så nu matchar det.




Äntligen fredag säger man bara. Jag plockade upp ungarna, alla utom en. Såg till att sonen åt och gjorde sig iordning inför dansen. Sen bytte jag unge, matade dottern och umgicks med henne. Felicia kom strax innan nio och det var ren skicklighet att hon kom hit. Jag fick guida henne i telefonen hit. Hon har ingen gps och körde för första gången själv en lång sträcka. Kan säga att hon skrek lite i telefonen av skräck. Fast vi är king och allting gick bra. Hon körde lite fel och det blev en annan väg än vad vi hade tänkt oss hit. Spelar inte så stor roll, hon nådde sitt mål. Vi plockade upp en kaffe på starbucks och tog en kväll/natt bio, Killer elit. Jag vet inte hur jag ens ska kunna börja förklara hur sexig, snygg och het Jason Statham är. Jag har redan förklarat för min mamma att det är han jag ska gifta mig med. Det finns ingen som har fått mig så galen förut. Ändå är allting på film. Det spelar ingen roll att han är i min mammas ålder heller för han gör så att jag trånar efter honom. Alltså alla roller han har gjort. Undra om man kan känna så om en människa i verkliga livet? Återkommer till detta då jag någon dag kanske träffar min "rätta".






Godis i alla former, ja tack!




malin

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback