Det kan alltid bli lite värre

Läkarbesök idag. Jag skjutsade iväg ungarna till skolan innan. Det känns bra att börja jobba igen. Jag har mer energi nu när jag vilat en massa. Jag fick ta bort mitt gips och ta lite mer bilder. Jag fick även ett tillfälle att skratta åt min fot och ben. Jag har tappat äckligt mycket muskelmassa. Det var verkligen synligt och det såg sjukt äckligt och roligt ut. Läkaren kom med mina bilder och sa snabbt rakt ut att det inte såg bra ut. Han bad om ursäkt och sa att jag inte kommer att tycka om detta. Jag behöver operera mig. Min reaktion är att det händer inte. Han förklarade hur det såg ut och varför jag behövde operationen. Om jag inte gör det kommer jag att ha men för resten av livet tillsammans med smärta, mindre roligt. Paniken som går omkring i ens huvud. Jag är inte orolig över själva operationen utan mer om kommer jag kunna jobba, täcker försäkringen osv. Jag fick tacka för mig och åka hem. Vi kunde inte riktigt bestämma något ännu utan vi måste prata med min familj också. Fast istället för att få ett nytt gips fick jag en s.k. boot. Jag kom hem och satte på How I met your mother. Jag ville inte riktigt tänka på det. Jag ignorerade allt med tanke på operation och allt som hör till. Tills pappan kom hem och prata lite med mig. Som tur hann vi inte prata mycket innan jag skulle iväg och plocka upp barnen.


Jag kan säga att det brast i bilen. Jag grät hela vägen dit. Det jag grät över var ifall jag var tvungen att åka hem. För täcker inte försäkringen måste jag åka hem för att få operationen. Kan jag inte jobba och de behöver ha någon som jobbar behöver jag åka hem. Det fanns hur många anledningar som helst som peka på att jag skulle få åka hem. Jag kan inte i detta tillståndet vara egoistisk och säga att jag vill stanna. Jag måste tänka på vad som blir bäst för alla. Vardagen måste gå ihop också. Mamman ringde mig på vägen och fråga om jag var okej. Jag påbörjade meningen att säga att jag var okej men jag kunde inte säga det. Jag sa att jag inte rikigt var okej. Hon sa att vi får prata när vi kommer hem. Känns bättre att ta det personligt än genom telefonen. Åh vad jag älskar dem! Jag lugnade ner mig lite och var helt normal när jag var framme vid skolan. Jag plockade bara upp sonen. Vi åkte hem och simmade i poolen. Det var kanonväder och poolen var varm. Jag hade fått min stövel och kunde därmed ta av mig den. Jag kunde däremot inte simma eller något. Jag fick flyta omkring i poolen men ack så skönt det var. Sonen stoja och hade sig i poolen, vi kasta lite boll. Mamman kom när vi fortfarande var i poolen så vi pratade bara lite smått om den ekonomiska delen. Det var efter maten vi pratade om den andra delen. Det vi kom fram till var att vi båda ville att jag skulle stanna. Jag skulle gå igenom detta och vi får lösa problemen som de kommer upp. Jag mådde så sjuktbra efteråt fast såklart ligger det dåliga samvetet kvar. Mår dåligt över att jag ställer till en massa och att jag inte kan jobba helt fullt ut som annars. Allting löser sig, vare sig man vill eller inte. Jag ska klara detta!!









Sitta i telefonen hela dagen imorgon!







malin

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback