malin♥

Dagen jag inte har längtat efter. Jag skjutsade iväg barnen till skolan. Jag hade inte ätit eller druckit något sedan igår klockan nio på kvällen. Jag var både hungrig och törstig. Dessvärre fick jag inte inta något. Jag tog mig en dusch och åkte sedan till sjukhuset. När jag parkerade utanför ringde telefonen. Det var sjukhuset. De undrade vart jag var. Jag skulle opereras om tjugo minuter och skulle ha checkad in två timmar tidigare, klockan åtta. Med paniken i rösten förklade jag gott och väl att jag var utanför och att de hade sagt att operationen var klockan tolv. När jag kom upp sa de att det var lugnt och att de skulle lösa sig. Jag bad om ursäkt och fick skriva på miljoner olika papper. Jag fick gå till mitt rum, rum nummer fem. Mitt turnummer är fem så jag blev lite lugnare. Jag fick ta på mig en av de fula amerikanska sjukhusnattlinnena som är uppen där bak. Tur att amerikanarna är stora och jag fick runt den ett och halvt varv så jag slapp visa rumpan. Jag såg super tjock i den för den hade kuddar där fram som de koppla till varmluft, så man slapp att frysa. Det var även bevisat att man minska infektionsrisken genom att hållas varm före och efter operation. Jag fick titta på en informations video och sköterskorna förklara massa saker. Jag fick träffa ungefär fem eller sex sköterskor. Alla skämde bort mig och var extra trevliga. De alla visste att jag kände mamman. Så jag var verkligen V.I.P. Alla sköterskor berätta vad jag gjorde här och sen fick jag förklara vad jag gjorde här. Det var väl för att verkligen, verkligen, verkligen säkerställa att jag var där för att operera höger ankeln. De märkte även ankeln med spritpenna. Jag fick skriva på lite mer papper om risker osv efter att de förklarat allting vad som kommer att ske och vad som kan hända. Sen var det dags för att få dropp. Herrejisses, nu ska jag erkänna en sak. Jag har haft det förut men fick det då i armvecket. Nu skulle jag få den i handen, vilket jag har panik över. Jag är så rädd att de ska ryckas bort och slita av hela handen på mig. Jag får rysningar och håller för händerna när jag pratar om det. Sköterskan sa att hon hade hört att jag var lite freaky om att få den i handen. Jag skulle då spela tuff och satte på mitt gameface och sa att hon får sätta den i handen. Hon började nämligen kolla runt över handen på armen. Så var hon så snäll och fråga om hon fick sätta den vart hon ville. Jag sa väl säkert tre eller fyra gånger att hon fick sätta den i handen och att jag inte brydde mig. Såklart försökte jag att övertala mig själv. Mina ådror på handen är så perfekta för dropp att det får mig att må ännu sämre. Den underbara sköterskan satte den i armen på mig, älskar henne för det. Det gick jättefort också. Sen kom de tråkiga, väntandet. De stressade lite eftersom de trodde att de bara hade tjugo minuter på sig. Såklart tog operationen före mig lite längre tid än planerat. Jag tittade på skitprogram på tvn och somnade en liten stund. Vaknade upp när mamman kom på besök. Hon hade en lite rast, hon var mellan två fall. Vi pratade lite och hon kramade mig lycka till. Det kändes bra.